Uttalets prosodi är framför allt språkets rytm och melodi. Det som ger svenska språket dess rytm är kontrasten mellan långa och korta stavelser. Just detta fenomen, att man förlänger ett ljud (vokal eller konsonant) i den betonade stavelsen, är något som är specifikt för svenska.

Det finns språk:

• helt utan betoning (thailändska, arabiska m fl)
• språk med betoning på en viss stavelse, s k bunden betoning (franska, spanska, finska m fl) språk som har rörlig betoning, antingen lexikalt eller morfologiskt bestämd betoning.

Svenskan har morfologiskt bestämd betoning, liksom engelska, danska, tyska och holländska. Man måste alltså veta något om ordens uppbyggnad för att kunna betona rätt. Här spelar t ex prefixen en stor roll. Vilka prefix är alltid betonade respektive obetonade? Jämför t ex orden betalar och olika. I sammansatta ord har svenskan två betonade stavelser, vilket är ett nytt betoningsmönster för de flesta som lär sig svenska.

Betoningen i svenska, realiseras alltså primärt genom förlängning av ett ljud. Den betonade stavelsen är lång antingen genom att vokalen eller den efterföljande konsonanten är lång. Det är kontrasten mellan långa och korta stavelser som ger den svenska rytmen. För svenskan gäller också att kontrasten mellan långt och kort måste vara stor. Man ”vilar” på de långa ljuden.

Viktigt är också att betoning innebär tonförändring, dvs att tonen går upp eller ner i den betonade (långa) stavelsen. Tonen stiger i ”accent 1-ord” (akut) och faller i ”accent 2-ord” (grav). Detta kan många, men inte alla uppfatta. Tonvariationerna är emellertid mer komplicerade än så, men detta är bara av teoretiskt intresse. Intonationen varierar hos olika talare och i olika delar av landet. Därför är det väsentligaste att i undervisningen påpeka att man måste göra en tonförändring, men inte exakt hur den ska vara.

Som nämnts tidigare är betoningen av svenska ord beroende av den morfologiska uppbyggnad. Varje ord har alltså sin speciella betoning men de flesta icke sammansatta ord har betoningen på första stavelsen. Alla ord i en fras är inte betonade. Vilka ord som är betonade beror på vad man vill framhålla – vad meddelandet är. Ord som man nästan alltid betonar är substantiv, adjektiv och verb – dvs informationsbärare samt partiklar. ”Småord” – t ex pronomen, prepositioner, kopula, ”inte” – kan vara betonade beroende på sammanhanget, men är det oftast inte.

Rekommenderad läsning:

• Uttalsboken – Svenskt uttal i praktik och teori, Håkan Rosenqvist, Natur och Kultur 2007.

• Vårt tal. Olle Kjellin & Eva Gårding. Hallgren & Fallgren Studieförlag, Uppsala 1998.

• På väg mot svenskt uttal. Robert Bannert. Studentlitteratur. Lund, 1990.

 

Qaisar Mahmood, huvudsekreterare i integrationspolitiska kommittén 2006, berättar om sin språkbakgrund och vikten av ett bra uttal.